2024-11-02
Denna nebulosa ligger ca 1.000 ljusår från jorden i stjärnbilden Perseus och är ca 100 ljusår lång. Den glöder rödaktigt pga stjärnan Menkib (ner till höger) vars strålning joniserar nebulosans väte-atomer. Menkib är mer än 12.000 ggr ljusstarkare än vår sol. Fotot består av 119 x 5 minuters exponeringar, dvs nästan 10 timmar totalt.
2024-10-04
Sh2-173 är en emissionsnebulosa som ligger 8 800 ljusår från jorden i stjärnbilden Cassiopeia. Dess form och mörka dammmoln påminner om den ondskefulla masken, som tittar upp mot vänster hörn, och bärs av Phantom of the Opera i Broadway-musikalen. Den är extremt ljussvag och kräver många och långa exponeringar, i detta fallet 156 x 5 minuter = 13 timmar, varav 50 st tog jag 2022 och 106 st 2024.
2022-08-24
Denna nebulosa har sitt ursprung i en kolossal stjärnexplosion (supernova) som skedde för ca 8.000 år sedan. Ursprungsstjärnan uppskattas till ca 12-15 solmassor. Det finns inget nedskrivet från den tiden men man kan undra vad människorna trodde när de såg denna mycket starka ljuspunkt som troligen varade några veckor och kanske t o m syntes på ljusa dagen. Det vi ser är en bubbel-lik sprängvåg som fortfarande efter 8.000 år expanderar någonstans mellan 160-240 km/s (!) Men den är så ofattbart stor att om jag tar ett likadant foto om t ex 20 år så skulle det inte gå att se någon skillnad trots att den expanderar så fort... När vågen slår in i tunna moln av interstellär gas, värmer och komprimerar kollisionen gasen, vilket får den att glöda och det är det som syns. De olika färgerna beror på att det är olika gaser som glöder (rött=väte, blågrönt=syre). Området vi ser är ca 100 ljusår i diameter och befinner sig ca 1.500 ljusår bort. Det är så stort (ca 6 ggr månens diameter på himlen) att jag inte fick plats i en enda bild utan jag var tvungen att under flera nätter ta 2 olika bilder som jag sedan har ”sytt” ihop. En av de bilder jag är mest nöjd med 🙂 Exponering: 91 x 5 min = 7,5 tim (vänstra halvan) 72 x 5 min = 6 tim (högra halvan)
2021-08-30
Cocoon Nebula är en väldigt kompakt stjärnbildande region. Det är både en emissions- och reflektionsnebulosa. Emissionen är den röda delen och svagt runt den anar man ett blåaktigt sken (reflektion). Den är svår att se utan kamera eftersom den lyser ganska svagt. Den röda delen är ca 15 ljusår i diameter. Uppåt och till höger i bilden ser man dess långa svans av mörkt damm. Stjärnan mitt i den röda delen är i sammanhanget ganska nybildad, ca 100.000 år gammal. Exponeringstid: 114 x 300 sek = 9,5 tim.
2021-01-31
Belägen ca 1.500 ljusår bort. Denna är lite annorlunda på så sätt att den fortfarande är en s k emissions-nebulosa, men stjärnan i mitten (AE Aurigae) som gör att gasen joniserats har inte skapats i denna nebulsoan. Istället är den en s k "runaway star" som troligtvis skapats i Orion-nebulosan (som jag skickat bild på tidigare) och skjutits ut med hög fart för ca 2 miljoner år sedan. Så den passerar egentligen bara förbi detta gasmoln. AE Aurigae är ca 17 ggr tyngre än solen och ca 30.000 gånger ljusstarkare! Pga att den är så stark joniseras gasen runt den och "glöder" rött. 122 x 300 sek = 10 tim
2022-03-30
Detta är en av de svåraste objekten jag fotograferat hittills. Det är en s k mörk nebulosa, vilken består av dammoln som inte har någon närliggande stjärna som lyser upp eller joniserar (då den skulle lyst rött). Den är med andra ord väldigt ljussvag. Jag hade tur att få 3 klara nätter på rad utan månljus som störde. Den befinner sig i stjärnbilden Cepheus, ca 650 ljusår bort och är ca 15 ljusår lång. Exponering: 187 x 5 minuter = ca 15 timmar
2021-12-21
"Själ-nebulosan" är en emmisionsnebulosa som ligger ca 7.500 ljusår från oss och tillhör stjärnbilden Cassiopeia. Stjärnorna i denna regionen är bara några få miljoner år gamla och är i början av sina liv. Som jämförelse så har vår egen stjärna, solen, funnits i nästan 5 miljarder år. Exponering: 140 x 300s = ca 11,5 timmar
2022-01-05
NGC 2174, även kallad "aphuvud-nebulosan". Själv tycker jag kanske den mer ser ut som någon med integralhjälm, eller en astronaut. Det är en emmisionsnebulosa som finns en bit ovanför stjärnbilden Orion, ca 6.400 ljusår från jorden. Den går tyvärr inte att se för blotta ögat, ens med kikare, då våra ögon inte är tillräckligt ljuskänsliga. Exponering: 101 x 300 sek = ca 8,4 tim
2021-08-04
Dessa två nebulosor ligger ca 2.000 ljusår från oss i stjärnbilden Svanen. North American Nebula är den vänstra som liknar den nordamerikanska kontinenten med Mexico och Florida ganska tydligt. Pelican Nebula till höger är ju rätt lik ett pelikanhuvud. Dessa nebulosor består av joniserad vätgas men skiljs åt av mörka dammoln. Exponering: 63 x 5 min = ca 5 timmar.
2021-01-03
IC1805 - Hjärtnebulosan är en s k emissionsnebulosa som lyser “starkt” i röda våglängder (pga upphettad vätgas) och ligger i stjärnbilden Cassiopeja, ca 7.500 ljusår från oss och har en diameter på ca 200 ljusår. Bilden består av 125 x 5-minuters exponeringar, dvs total exponeringstid på ca 10,5 timmar. Med andra ord är den omöjlig att se med blotta ögat.
2021-01-31
Rosett-nebulosan är en s k emissions-nebulosa som ligger ca 5.200 ljusår från oss i stjärnbilden Enhörningen. Diametern är ca 130 ljusår och dess massa är ca 10.000 solmassor. Rosette-nebulosan är förrädiskt vacker. Stjärnorna i kärnan är mycket heta och har upphettat den omgivande gasen till ca 6 miljoner grader vilket får den att avge stora mängder röntgenstrålar. Exponering: 92 x 5 minuter = ca 7,7 tim
2021-09-13
Denna bilden är tagen under två nätter, sammanlagt ca 7,5 timmars exponering. Den tillhör stjärnbilden Cepheus och har en blomliknande struktur. Irisnebulosan är en reflektionsnebulosa vars centrum lyses upp av en het, ung stjärna, därav den blåa färgen. Denna blå delen spänner ca 6 ljusår i diameter (ca 1,5 x avståndet från oss till vår närmsta stjärna!). Den omges av interstellärt damm som omvandlar stjärnans osynliga ultravioletta strålning till en rödbrun färg. Man har upptäckt via infraröda mätningar att Irisnebulosan innehåller komplexa kolmolekyler som kallas PAH (Polycyclic Aromatic Hydrocarbons).
2020-08-14
Denna nebulosa finns i stjärnbilden Svanen, ca 5.000 ljusår bort. Den upptäcktes år 1881 av Édouard Stephan. Den rödaktiga färgen beror på jonisering av vätgas (s k emmisionsnebulosa) medan de blå molnen är en s k reflektionsnebulosa, gaser och damm som helt enkelt lyses upp av de starka unga stjärnorna. Det blå området mäter ca 50 ljusår. Stjärnhopen som lyser upp detta kallas OB2 och är bland de största och starkaste vi känner till. Trots detta är de svåra att se pga all gas och damm som delvis döljer dem. Exponering: 126 x 300 sek = 10.5 tim
2020-11-26
Orion-nebulosan, ca 1.300 ljusår bort och ca 24 ljusår i diameter. Den ligger strax nedanför "Orions bälte" och går faktiskt urskilja för blotta ögat, ser ut som en suddig fläck. Många misstar den för en stjärna. Det är det närmsta området i Vintergatan där det just nu förekommer massiv stjärnbildning (och potentiellt liv!). Om man kollar i mitten av bilden vid den lilla mörka "pelarens" spets ser man 4 st stjärnor alldeles nära varann som en liten fyrkant. Det är dessa 4 som lyser upp och joniserar hela området! De är väldigt massiva och genererar en "stjärnvind" som är ca 100.000 gånger stakare än den vår sol genererar. Dessa 4 är relativt "nybildade", ca 1-3 miljoner år gamla (jämför med vår sol som är ca 4,5 miljarder år). Man känner för närvarande till cirka 700 stjärnor i Orion-nebulosan som är under bildande. På ca 150 av dem har Hubbleteleskopet upptäckt förstadiet till utvecklingen av planetsystem. Eftersom nebulosans kärna är så ljusstark var jag tvungen att göra två olika bilder med olika exponering och mixa dem. Så jag tog 50 x 6 sekunders korta exponeringar där man ser detaljerna i kärnan. Sedan tog jag 77 x 5 minuters exponeringar (totalt ca 6,5 timmar) där kärnan blev helt vit och utfrätt men med alla vackra detaljer runtomkring som framträder (som inte alls syns i de korta exponeringarna). Sedan skapade jag två separata bilder (en "mörk" och en "ljus") från dessa exponeringar och blandade ihop dem i Photoshop till den slutliga bilden.